När en person till slut tar det stora steget att säga att han/hon vill skiljas – då kommer ofta nästa stora grej. Det massiva motståndet från alla runtomkring!
Då tror nämligen alla möjliga – föräldrar, släkt, vänner, jobbarkompisar – att man helt förlorat vettet. Att något plötsligt hänt, som gör att den normalt så förnuftige personen plötsligt inte kan tänka, att denna – plötsligt, från tomma intet – bara vill skiljas. Personen får höra: ”Men tänk på barnen!” (ja, det är förmodligen det personen gör), eller ”Men, nu får du sansa dig!” (fast personen redan ”sansat sig” i fem år, och nästan gått under på kuppen).
Då, när denna person verkligen behöver stöd, då kommer inte stödet! Inte ens från de allra närmaste: föräldrarna! Okej – de har blivit chockade av beskedet. Och de har hela tiden vägrat se de tecken som ändå varit klart synliga länge.
Men ändå…
De som verkligen borde känna sin son/dotter, de som verkligen borde stå på dennes sida, borde stötta. Visst kan man diskutera saken, fråga varför, be att få berättat för sig – men att bara säga ”Så kan du inte göra! Nu får du skärpa dig!”, utan att alls fråga något om bakgrunden till beslutet… Nä, ingen höjdare!
Relationen till barnet deras kan nog få sig en rejäl knäck av detta. Känslan av att nästan bli förrådd av sina föräldrar – eller bara modern/fadern – kan nog vara rätt tung att bära.
Det är lite konstigt att det fungerar såhär. Att plötsliga, oväntade och oönskade besked så helt kan slå ut hjärnkapaciteten. Att de runtomkring, när de får veta, direkt utgår från att den som säger att den vill skiljas har drabbats av en plötslig blackout eller något – i stället för att tänka: ”Hmm, vårt barn/min vän är förnuftig(t) – det finns antagligen en bra orsak till det här!”.
(Även publicerat 2007)
Granit 
Att vilja skiljas är knappast något man bara tar ur tomma intet, det är ett svårt beslut som omgivningen borde ta på högsta allvar, och speciellt som nära anhörig.Har svårt att tro att jag skulle uppföra mig så om mina grabbar hamnade i den situationen, förälder är man hela livet, och stöttning behöver man även om man är vuxen.Ha det bra
Mina föräldrar stöttade mig, och mamma hade väl anat hur det stod till. Men jag vet andra, med mycket bra föräldrar, bör tilläggas, där lät det just som jag skrivit här. Det tog nog ett år innan de började inse att de själva, lika mycket som deras barn, visste att det äktenskapet bara var skit. Men de klarade inte av att släppa fram den vetskapen. Inte ens då det kom till skilsmässa, uppenbarligen. Märkligt. Då, när deras stöd verkligen hade behövts… Men, de skäms nog för det nu, i efterhand, är min gissning.Nä, man får hoppas att man klarar av att tänka klart, om situationen uppstår framöver.
Grejen är väl att man själv ”bearbetat” detta i huvudet en längre tid, men för övriga kommer det som en chock, och de måste få Reagera med sina egna chock-reaktioner, innan de ”landar”…Man är inte ”i fas” med varandra från början s a s…. Men visst kan det vara /är det irriterande!
Så är det naturligtvis, att det kommer som en chock, visst. Men det vore ändock bättre med ”Varför?” än ”Nu får du sluta, skärp dig – tänk på barnen!”
Mycket tänkvärt, precis som du skrev till mig.. jo man blir förvånad över reaktionerna från de nära som man ändå trodde skulle stötta… Men nej, ensam får vara stark.Kram och tack!C